Marie Lundquist

"Varje natt kysser jag markens fötter"

2009-06-18 14:19:37

Såhär dan före midsommarafton kan det vara på sin plats att erinra om andra seder och bruk än att lägga sju blommor under huvudkudden. Titeln på dagens blogg är hämtad från en nyutgiven diktsamling av Jila Mossaed, född 1948 i Teheran, men sedan många år bosatt i Sverige. I dessa dagar när protesterna mot det tillrättalagda valresultatet i Iran, förorsakar starka protester inte bara där, utan runt om i världen, kan det finnas skäl att visa upp den kulturella tillgång vi i Sverige har med invandrade författare. I Sydsvenskan skrev häromdagen en av dem, Sohrab Rahimi, om att poesin i Iran alltid har varit protestens röst, och att särskilt de kvinnliga författarna, som varit mest utsatta för förtrycket, på senare år ökat i antal. På 70-talet fanns det 14 kvinnliga författare i Iran. På 80-talet 300 och idag finns det över 10 000 kvinnor som skriver och publiceras. En av dem, om än i exil, är alltså Jila Mossaed. Hon, som skrivit på både persiska och svenska, har berättat om upplevelsen att erövra ett nytt språk:

” Jag har skrivit på persiska i över trettio år, på det språk som har sina mystiska rötter djupt i Mitra och Zarathustras kult. Det mesta av min kraft och inspiration kommer därifrån och alla mina sår har skapats av islam. Ett leva i exil är en ständig kamp mot allt som förnekar en i sitt historiska minne. Att skriva på exilens språk är detsamma som att skapa ett litet rum i det landets minne. När jag var trettioåtta år mötte jag de tusenåriga svenska orden utan att veta något om bakgrunden till varje ord. Jag började att smeka dem, röra dem, förstå dem och bjuda in dem till min gnostiska värld. En dag efter tio års längtan kunde jag sitta i mitten av mitt rum och släppa alla de svenska orden jag kunde fria. Tusentals fjärilar flög i luften omkring mig, rummet ändrade färg och jag kände att jag färdig att fånga dem igen på mitt eget poetiska sätt som passar mina bilder och tankar. Det var så min första dikt på svenska skapades”.     

Ibland borde vi vända på perspektivet för att inse svårigheterna med att leva i exil. Själv kan man ju bara föreställa sig hur svårt, för att inte säga omöjligt, det skulle vara att som svensk poet sätta sig in i och skriva på det från svenskan väsensskilda persiska språket. Jag bläddrar vidare i Jila Mossaeds vackra, nya bok, utgiven på bokförlaget Lejd. Alldeles mot slutet hittar jag följande talande rader som gestaltar hur det är att erövra ett nytt språk:

Varför kan jag fortfarande inte
uttala ö
Öar
Sjöar
Öde
ödlor
Öm, öm, öm
Får man undvika en bokstav
i tusen rader med dikter?

Någon gång vill jag dö i ett land
där människor kunde uttala mitt namn
Jag kompromissar nuförtiden
jag vill snarare dö namnlös
Var som helst

Marie Lundquists poesiblogg

INDEX