|
Dikter av Hamid Reza Rahimi Översättning: Sohrab Rahimi ....................................... Utsikt
Det verkar som om det har gått tusen år som jag står här och tittar ut genom detta fönster: vanans hund illusionens fjäril lyckans katt den fågel som kan många språk och kvinnan som är lika vacker som gud
och jag själv som faller tusen gånger om dagen från detta fönster och brister…
Anteckning
Det var exakt sju månader sedan då jag vid denna lampa såg kärleken. lampan var tänd och jag bläddrade sakta i kärleken och begärde från molnen att inte regna fram till slutet av denna årstid
*** det föll ett paraply och nu kärleken i närvaro av molnen regnar…
Översvämning
Himlen fäller skurar mot jorden och jag är orolig för de släktingar som inte har paraply
***
numera är alla orden lik granater det är av rädsla för explosion som jag inte avslutar mina meningar.
Utan nyheter
Vi var inte ovetande om varann det vill säga under 30 år har vi bläddrat varandra under solen. utom nyligen då tröttheten överraskade oss
idag har vi mer än ett steg mellan oss dock har bådas våra fötter brutits.
Slutet
Det verkar som om denna väg inte leder någonstans jag stannar vid hållplatsen ingenting och tittar på intet som skiner vertikalt…
Fallet
Faller från grenen det ögonblick som fortfarande är grön
*** jag tittar mot marken och mot den gröna mattan då den långsamma brisen spolar bort den…
Regnig blå himmel
Himlen fantastiskt klar himlen otroligt blank och ren träden fantastiskt avundsvärda och människorna otroligt vackra som om på långa vägar finns det ingen bitter utsikt
*** vad var det som hände då plötsligt radbandet med tusen klot av min gråt sprack.
Flykting
Från jägaren flyr han till fälla och från fällan till jägaren och slutligen sprider sig kebablukten överallt.
Hyresvärd
Min längd blir krokig när de lägger sin blick på min axel och när jag ser en blå himmel i deras ögon täcker snön mitt ansikte den tunga snön av deras ansikte blir dock ej kvar på mitt eldiga ansikte det återstår ej och droppe för droppe smälter…
Algebra hopräkning
Det var en mycket mörk natt och därför såg busstaket ut som en lysande sol
då jag öppnade fönstret blåste en klar rädsla mot mitt ansikte och fick mig att förstå hur ensam jag var
en gång till räknade jag allihop vi var 32 stycken jag och 31 tomma stolar…
Med spegeln
(1) mitt tak skall vara en spegel från vilket det droppar hela tiden bilder på mina dikter
(2) Ibland fram till morgonen lyssnar jag på tankens droppande fantasifulla ljud från spegeln och spegeln från tanken… (3) en dag blir han till slut trött och kommer ut ur spegeln den som sedan åratal gömt sig i spegelns gränder (4) man måste tänka på den dagen då speglar publicerar sina minnen. (5) sedan länge kan inte ens spegeln komma ihåg mig (6) Ibland fallerar min dikt och ibland flödar den över denna gissar jag utifrån spegelns tidvatten… (7) jag stiger från spegeln skördar nätet och kroken och även min korg som flödat över av bilder… (8) även spegeln under dessa år har sannerligen blivit gammal (9) mitt hjärta ljuder som spegeln när den spricker…
Bot
ville bara sjunga sånger som blev torkade
*** Fågeln hade förväxlat de fem elkablarna med de fem instrumentsträngarna.
Fotavtryck
nej min kära detta är ingen målning dessa mönster som du ser i mitt ansikte.
Sedan många år är jag exilens kullerstenar.
Ögonen på vägen
jag vet att det är grymt att ta ifrån dig så mycket hopp
men min kära!
att öppna dörren så många gånger när ingen knackar på är väldigt ovidkommande…
منظـــــره
گويی هزاران سال است که از اين پنجره به بيرون نگاه می کنم: سگِ عادت پروانه ی خيال گربه ی سعادت پرنده ای که چند زبان می داند و زنی که به اندازه ی خدا زيباست و «خودم» که روزی هزاربار از همين پنجره می افتم و می شکنم..... ـــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــ
يادداشت
درست هفت ماه پيش بود که پای همين چراغ عشق را ديدم چراغ روشن بود و من عشق را آرام ورق می زدم و از ابر می خواستم که تا پايان اين فصل نبارد * * * چتری از راه رسيد و اينک عشق در حضور ابر می بارد.... ــــــــــــــــــــــ
سيل
آسمان زمين را به رگبار گرفته ست و من نگران خويشانی هستم که چتر ندارند *** جسد چند پروانه در آب پيداست... ــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــ
احتياط
اين روزها هر واژه به نارنجکی می ماند. از بيم انفجار است که جمله را تمام نمی کنم!... ـــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــ
بی خبری
از هم غافل نبوديم يعنی 30 سالی می شود که يکديگر را زير آفتاب ورق می زنيم جز همين چند وقت اخير که خستگی به قافله مان زد. *** امروز بيش از يک قدم از هم فاصله داريم پای هر دومان امّا شکسته ست. ــــــــــــــــــــــــــــــــــــــ
انتها
اين جاده انگار بجائی نمی رود در ايستگاه هيچ می ايستم و به پوچ نگاه می کنم که عمود می تابد !... ــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــ
سقوط از شاخه می افتد لحظه ای که هنوز سبز است. *** به زمين نگاه می کنم و به فرشی سبز که نسيمی آرام آن را می روبد ... ـــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــ
آسمان آبی بارانی
آسمان، به غايت صاف آفتاب به غايت زلال، تميز درختان به غايت رَشک انگيز و مردمان به غايت زيبا انگارتا دور دست هيچ منظره ی تلخی نيست *** چه شد پس، که ناگهان تسبيح هزار دانه ی اشکِ من گسيخت؟ ــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــ
پناهنـــــده
از صيّاد به دام پناه می برد و از دام به صيّاد و عاقبت بویِ کباب است که همه جا می پيچيد... ــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــ
ميزبان
قامتم خم می شود وقتی نگاهشان را بر شانه ام می گذارند و به آسمان آبیِ چشمانشان که نگاه می کنم، برف، صورتم را می پوشاند. برفِ سنگينِ نگاهشان بر صورتِ گُُر گرفته ام امّا نمی ماند و قطره قطره آب می شود... ـــــــــــــــــــــــــــــــــ
جمع جبری
شبِ بسيار تاريکی بود چندان که چراغ سقف اتوبوس خورشيدی تابناک می نمود. *** پنجره را که گشودم هراسی زلال بر چهره ام وزيدن گرفت و بمن فهماند چقدر تنها هستم. *** دو باره همه را شمردم 32 نفر بوديم من و 31 صندلی خالی اتوبوس... ـــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــ
بــا آئينــه
(1) سقفِ من بايد آينه باشد که از آن بر شعرم مدام تصوير می چکد...
(2) گاه تا صبح گوش می دهم به صدای خيال انگيزِ چکه ی فکر از آينه و آينه، از فکر...
(3)
|
