Kamran Bozorgnia
i översättning av Sohrab Rahimi
***
”Lätt
– inte som en fjäder –
utan likt en fågel”
Likt en fågel
som flyger genom mörkrets hjärta
i ljusets och vindens spår
över gravstenar
flyger
till mörkrets hjärta
Jag hör mörkret prassla
hör att de går
en och en och i grupp
Nej
det finns inte något lik
inte heller någon som gråter
Nej
ingen förhoppning
och inte någon som gråter
ingen kärlek
och inte någon…
Och jag hör den tomma strupen rossla
hör att han har böjt sig ner
och skrattar
Jag hör hans
axlar skaka
hans händer skaka
hör hans rygg och knän
Och jag påminner mig att det är mörkt
och säger:
”O mörkret, mörkret, mörkret”
och hör hur mörkret sjunger
i en mörk hörna,
utan några ord,
utan någon sång eller musik
Med sina kronblad
lätt och mjukt
likt lågan hos rosens doft,
sjunger ros, rose, vard, ros, ros, ros
Sommarskuggornas ros, sommarnätternas ros
Kärlekens, förhoppningens ros
och de nya livsödenas ros
likt mjuk aska som sprids och sprids
och blir mörk
Och det finns bara mörkret nu
– finns inte
Och det finns bara mörkret nu
– finns inte
Och det finns bara mörkret nu
– mörkret finns inte
– finns…
– mörker…
– mörkt…
Men det tar inte slut och det saknar betydelse det här finns och finns inte
Och nu är det tid
att ge sig i väg
med vinden och vårregnet i bilderna
Det där regnar och den här blåser
Men det här regnet
varifrån regnar det här regnet över den här våren?
Ögonen är ju alla torra
Och vi var under regnet
omgiven av våren
och vi var kärleken
en arm runt axeln och en annan runt livet
Och du som sitter och läser med glänsande ögon
Är det du som är regnet?
Om dina fingrar inte kompade på instrumentet
och din mun inte sjöng
skulle jag säga att du var regnet
Ett regn som regnar under en annan vår
över någon annans bild
någon annanstans
Vad kan man göra?
I mina dikter cirkulerar oftast en fågel
Ibland sätter den sig på ett staket
och ibland öppnar den vingarna tanklöst
och lyfter
för att försvinna i den där himlen
som jag av alla himlar
placerat över ert hus
Det är ju bara en fågel och inget annat
När den lyfter
lämnar den kvisten hos pilträdet
skakande bakom sig
pilträdet
med ett eller två gröna
och några gula och halvröda löv
Den här är också bara en kvist
en gren som skakar
Jag talar inte om kylan som har lämnats kvar
eller om en darrande rädsla som plötsligt stillnar
Det är bara så
och kvar
har vi en blå himmel
en skakande gren
och en fågel som har lyft och inte längre finns
någon annanstans än i era tankar
Det kanske ska vara så:
En fågel som lyfter
En gren som fortsätter att skaka
och en rädsla som får ryggraden att darra
En dag kommer jag att klä av dig naken
Likt vinden sveper jag runt dig
klär av dig naken
som en trädgård i höst
Jag kommer att sprida ut löven under dina fötter
Jag viner över din nakna jord
och du blir av med dina småsaker
Jag blir vår, stannar kvar
med mina susande rötter
En dag ska jag ropa på dig
och du ska glömma bort ditt namn